idag var vi i väg till lekterapin, storebror och jag. Allt gick bra. Tåg, buss och terapin.

Han hade lite svårt att koncentrera sig eftersom det var så många rolga saker att titta på och pilla på!

Men vi tar det lugn framåt tyckte terapeuten. 

Det var lite småjobbigt med gipsad arm, det måste jag erkänna. tog visserligen citodon, men när vi efter en liten shoppingtur i stan kom på tåget så hade jag rejält ont och mådde illa. Vet inte om det är  av tabletterna eller av smärtan jag mår illa. I vilket fall så är det inte så kul!

Blir lite smålullig av dom och jag känner att man går lite som i en bubbla. Inte jättemycket, men i allafall. Blir trött också av dom!

Men skönt att vi börjat med terapin nu. Ska tillbaka nästa onsdag och onsdag därpå också, sen får vi väll se hur ofta det blir innan det är dags för operationen. Vi pratade lite om den ida, på hemvägen, men då verkade det väldigt lugnt trots allt. Vi får väl se hur det går när vi närmar oss!

Igår gjorde jag tacokryddad kycklinglasagne, efter ett recept i tidningen Buffe. Tänkte jag skulle ha med till jobbet i morgon om den blev god och så kunde sambon ta med en portion i dag till jobbet. Den blev supergod! Det tyckte min svärmor och hennes man också som kom alldeles lagom tills den var färdig...

Så nu har jag ingen kycklinglasagne att ta med i morgon!

Lite panik, eftersom jag jobbar tio timmar imorgon...

Jag tog fram ett köttfärspaket och tänkte att jag gör väl en vanlig lasagne då till mig och sonen. Men sonen ville ha potatis förstås... Och inte vågade jag chansa ifall han vägrade äta. Ekande tomt, annars, i både kyl och frys. Vad gör man! Efter lite eftersökning så blev det en lasagne och sen köttfärs med skivad potatis och ostsås på.

Sonen gillade det skarpt!

Jag gjorde också en kaka. Efter ett recept från internet. Men eftersom jag, efter att jag påbörjat blandningen förstås, upptäckte att jag inte hade mjöl så det räckte så blev det till att improvisera. Bytte ut en dl vanlig vetemjöl mot ½ dl kakao och ½ dl vetemjöl med fullkorn...

Om det blev gott?

Ja, jag tyckte det blev supergott, med banan och grovriven mörk choklad på! Mums! Men sonen gillade det inte något vidare...tyvärr...

Det är ofta jag gör om recept till mina egna. Eller utgår från ett recept och lägger till, drar ifrån eller gör om lite. Och det är väl så man ska göra?

Ja, det brukar bli gott i allafall - i de flesta fall!

I går var vi med kusinerna och mattis bror och skulle få stora killen att åka skridskor. Han totalvägrade! Är så jobbigt med detta att det ska bli väsen varje gång han ska prova något nytt! Snart är det ju dags för skolan och då måste han ju prova på saker!

Igår var det först fel färg på skridskorna, sen så skulle han ju bara ramla omkull med dom och sen så skulle han ju kanske bara köra in i snökanten!
Och vi försökte allt!

Det ska bli så skönt att få prata med någon som kan sånt här! Till veckan ska vi på lekterapin efter den där hemska ögonundersökningen som vi var på förra veckan. 

Den där läkaren frågade honom om han var 5 mån och jämförde honom med en 2-årig tjej. Han blev så klart jätteledsen och blev vrång (han var ju bekymrad redan när han kom in) och grät och trilskades. sen frågade dom mig om han hade en diagnos eller om han hade någon utvecklingsstörning  av något slag eller om vi pratat med psykolog om det.

Han är trotsig... och rädd för nya situtioner och har alltid varit det! När han fick nya leksaker när han var mindre, så skulle han kolla in dom ett par dagar innan han vågade leka med dom! Ungefär som om han behövde kolla så de inte var farliga, eller hur man skulle leka med dom. Ocn nya kläder fick jag visa flera gånger innan han satte dom på sig!

Men nu ska vi få hjälp och stöttning så att han blir stärkt och får mer självförtroende och blir mer trygg. 

Så undersökningen var på både gott och ont egentligen!
Vi får hjälp pga att läkaren betedde sig dumt, men å andra sidan så kanske han böhöver den hjälpen nu när han också ska iväg på operation.

Jag blir arg när jag läser alla rubriker om Liza Marklunds bok Gömda och anklagelserna mot Mia!

Ok, hon skrev att det var en sann historia, men det är ju faktiskt en roman, inte en biografi! Hade hon skrivit att den var baserad på en sann historia så hade det kanske inte blivit sånna reaktioner, men det har hon ju också sagt själv!

Oavsett om allt är sant eller inte, så är det väl inte det som är det som är viktigast. Det viktigaste är väl att människor får reda på hur det är i verkligheten! 

Jag vet inte i vilket syfte hon skrev den här boken. Men jag kan ju gissa utifrån mig själv. (vilket kanske inte alls stämmer, men i alla fall...)

För mig betyder boken väldigt mycket eftersom jag själv varit misshandlad. Inte så illa som kvinnan i boken, men det är ju inte det det handlar om. Spelar ingen roll vilken grad av skador man får. För känslan är ju forfarande densamma. Rädslan, känslan av att vara värdelös, ångesten och smärtan. Smärtan som inte bara beror på den fysiska misshandeln. Den psykiska är nästan värre... För den finns alltid kvar!

Den fysiska, den enda synbara och därmed "mätbara", kan lagas och fixas till i de flesta fall. Men den psykiska, den syns inte. Ingen kan se hur stor (eller, för all del, liten) den är. Eller hur man mår, tio år, efter man lämnat helvetet. 

Nej, fokuser inte på felen, fokusera på att det har hänt och att det händer. Hundratals tjejer som lever med, eller har levt med, killar som fysiskt och psykiskt misshandlar. Och naturligtvis få vi inte glömma det omvända. Killar som, av sina tjejer, blir misshandlade.

För broblemen finns ju! Och boken beskriver precis hur det är, med känslor och allt! Och det är ju DET som är det viktiga!

Liten är så förkyld. Får någon febertopp emellanåt och är gnällig för att efter en stunds vila vara pigg.

Nätterna är jobbiga. Tätt i näsan och hostar. Men han försöker tappert sova vidare. Och oftast går det bra, bara någon vaggar sängen. Denna någon råkar förstås alltid bli jag. Sambon reagerar knappt över att han gnäller. Så i natt så börjades det vid halv tre. Stoppa i nappen, smeka lite på huvudet (mamma är här), torka näsan, stoppa in nappen igen, smeka huvudet, vagga sängen... och vagga... och vagga...

Strax efter tre sa sambon (när liten äntligen sov hyffsat) att han kan ta honom. "Nej" sa jag. "Nu sover han ju!"

Sambon gick upp, la om stora killen, släppte ut katten, gick och la sig och somnade om. Och då vaknade liten igen. Och så började man om igen.

Och så har det hållit på hela natten! Efter ett mindre vansinnesutbrott på sambon när han gick upp, tog jag liten gick in till stora killen stoppade om honom och sa att han skulle sova (klockan var inte ens 6...) och gick ner och lagade välling. Upp igen och gav liten vällingen, vaggade lite i famnen, la honom i sängen där han låg en stund och pladdrade. Stora killen kom in och la sig i vår säng, bredvid mig. Liten somnade till slut och jag hörde sambon tassa i väg till jobbet.

"Jag vill gå ner nu!" Stora killen vill inte sova mer...

Ja, det var min natt det...

Trött? Jaaaaaa.....

Ja, det gör Avve verkligen. Han blir så glad när de kommer i närheten! Musse är den enda som vågar gå riktigt nära!

Då var första arbetshelgen gjord!

Som tur var var brukaren ganska ok under helgen och verkade väldigt glad att se mig! Fick skratt och leenden under hela helgen och bra kontakt! 

Men resten kunde jag ju skippa pga av olika orsaker som jag inte kan nämna här så var det mycket väntan. Inget att göra! Och det höll på att gå mig på nerverna! Ett tio-timmarspass med typ en kvart att göra per timme.

Minns nu tydligt vad som gör att jag inte ville tillbaka!

Inte hjälper det att atmosfären är så tjock så man nästan kan skära den med kniv! Och så behöver det inte vara, men när folk har svårt att ta in vad andra säger och bara utgår från sig själv blir det lätt så! När alla ska vara på samma nivå är det svårt att få en så stor grupp att fungera!

Men nu vill Avve ha uppmärksamhet, så jag får väl fundera vidare sen...

 De har lovat snö i morgon och under helgen...

Bara för att jag jobbar! hatar att jobba när det snöar! Att gå med rullstol är hopplöst...

Men kanske vi kan åka lite pulka om vi hinner...

Var ganska blött sist!

Kompisarna i forumet saknar mig...

Det känns lite skönt!

Speciellt när man är lite nere.

Har hållit mig undan några dagar, nämligen, från forumet.  Fick en kommentar förra veckan som gjorde mig ledsen. Jag vet att jag antagligen är extra känslig just nu, mensen har ju kommit tillbaka och jag ska börja jobba igen!

Och sen allt med David. Om en vecka ska han på ögonundersökning, ingen trevlig upplevelse för honom! Och så väntar vi ju på operation också! Och sen förkylning på det för alla utom mig. Avve sover dåligt och är varig i ögonen när han vaknar och lite rosslig. Egentligen inte så allvarligt så länge det inte blir värre. Men lite jobbigt när man är vaken på nätterna...

Och sen det här med festivalen. Men det är ju inget jag kan göra åt, bara gilla läget... Men jag har bra lust att skicka i väg det där brevet jag skrev...

Ja, i allafall, så fick jag en lite otrevlig komentar på forumet. Vagnade ju Avve för några veckor sen eftersom han höll mig vaken på natten så mycket. Gick utan gnäll och han åt mindre och mindre och nu äter han ju inget alls på natten. Är väldigt nöjd över det. Att han sen vaknar ändå är ju något man får leva med, men man behöver ju bara stoppa i nappen och sen vagga lite så somnar han själv. Ibland hittar han nappen på egen hand och somnar utan att vi behöver göra något! Och det kan ju knappast betyda att han mådde dåligt över mitt vagnande. Ändå fick jag en hel del kritik och åsikter om att jag gjorde det.

Nu är det några på forumet som kört 5mm. En metod som jag har väldigt svårt för.  Samtidigt kan jag förstå att man kör den när inget annat funkar! Min syster körde den på hennes son. Tryggare kille får man leta efter idag! Men mig bär det ändå emot att köra den. Men jag behövde ju inte heller. Det konstiga är att det tog lång tid för de andra att reagera när ämnet om den metoden kom upp. Och inte blev det någon het diskussion heller där de fick förklara sig så som jag fick göra.

Tänker att det kan vara två orsaker:

- de lärde sig något förra gången och uttrycker sig bättre denna gång (vilket jag hoppas på)

- de har något emot mig personligen (vilket ju är hemskt ur min synvinkel)

Det kanske inte alls var meningen att de skulle få mig att känna mig så påhoppad, men det gjorde jag. Fick bla höra att jag bara gjorde det för min egen skull och antydningar om att jag var egoistisk och att jag ofta låter negativ. Det sårade mig djupt. Kände mig som en dålig mamma. Nu efteråt vet jag att jag gjorde rätt med att köra på, det märks ju på min son, men det gjorde mig ändå ledsen. De har ju ingen aning om hur min situation ser ut här hemma!

Och jag kanske inte skulle skrivit när de frågade om någon hade använt shn-metoden, men det gjorde jag och jag skrev att jag blev lite påhoppad för att jag körde den. Och så kom kommentaren. Att jag ältar...

Kanske det... men å andra sidan så är det ju sant att jag blev påhoppad - ur min synvinkel. Och om man reagerar genom att skriva så, så kanske den personen kände sig träffad - kanske för att det ligger något i det jag skrev. Jag kunde ju lika gärna har skrivit att jag fick åsikter, eller kritik...  Sak samma... Jag bad ju inte om det utan uttryckligen om stöttning. Då kanske man inte ska förstöra med sånt vid det tillfället! Då kanske man kan vänta till efteråt!

När jag tänker efter så borde jag ju inte ha reagerat så. Jag vet ju bäst vad som passar oss och ska inte behöva försvara en sån sak!

Men jag är ju som jag är. Jag behöver bekräftelse! Bekräftelse på att jag inte gör fel (även om jag innerst inne vet att jag inte gör det).

Ja, strunt samma. Håller mig borta ett tag, tills jag känner att jag är stark nog att ta mer kritik om så skulle komma. Just nu känner jag mig alldeles för nere.

Det är för mycket just nu bara.

Jobbsökandet går inget vidare. Men funderar på om jag ska försöka läsa någon distanskurs. Kanske jag kan spara lite dagar så jag kan läsa halvtid till hösten så kanske jag hittar något annat till slut...

Känner mig inte så välkommen tillbaka till jobbet. Jag hoppas på att jag kanske känner annorlunda när jag väl kommer dit.
För ett år sen när jag blev sjukskriven så blev en arbetskamarat också sjukskriven. De ringde mig och frågade om jag ville vara med och skicka blommor till henne. Och det ville jag ju förstås. Men lite ledsen blev jag också. För ingen hörde ens av sig till mig...

Klart att hennes problem var större, inte fråga om det, men jag hade kanske behövt lite stöttning och uppmuntran jag också...

Känns lite som om de satte mig på plats genom den handlingen. "sånt är du inte värd" liksom...