Jag blir arg när jag läser alla rubriker om Liza Marklunds bok Gömda och anklagelserna mot Mia!

Ok, hon skrev att det var en sann historia, men det är ju faktiskt en roman, inte en biografi! Hade hon skrivit att den var baserad på en sann historia så hade det kanske inte blivit sånna reaktioner, men det har hon ju också sagt själv!

Oavsett om allt är sant eller inte, så är det väl inte det som är det som är viktigast. Det viktigaste är väl att människor får reda på hur det är i verkligheten! 

Jag vet inte i vilket syfte hon skrev den här boken. Men jag kan ju gissa utifrån mig själv. (vilket kanske inte alls stämmer, men i alla fall...)

För mig betyder boken väldigt mycket eftersom jag själv varit misshandlad. Inte så illa som kvinnan i boken, men det är ju inte det det handlar om. Spelar ingen roll vilken grad av skador man får. För känslan är ju forfarande densamma. Rädslan, känslan av att vara värdelös, ångesten och smärtan. Smärtan som inte bara beror på den fysiska misshandeln. Den psykiska är nästan värre... För den finns alltid kvar!

Den fysiska, den enda synbara och därmed "mätbara", kan lagas och fixas till i de flesta fall. Men den psykiska, den syns inte. Ingen kan se hur stor (eller, för all del, liten) den är. Eller hur man mår, tio år, efter man lämnat helvetet. 

Nej, fokuser inte på felen, fokusera på att det har hänt och att det händer. Hundratals tjejer som lever med, eller har levt med, killar som fysiskt och psykiskt misshandlar. Och naturligtvis få vi inte glömma det omvända. Killar som, av sina tjejer, blir misshandlade.

För broblemen finns ju! Och boken beskriver precis hur det är, med känslor och allt! Och det är ju DET som är det viktiga!