Igår gjorde jag tacokryddad kycklinglasagne, efter ett recept i tidningen Buffe. Tänkte jag skulle ha med till jobbet i morgon om den blev god och så kunde sambon ta med en portion i dag till jobbet. Den blev supergod! Det tyckte min svärmor och hennes man också som kom alldeles lagom tills den var färdig...

Så nu har jag ingen kycklinglasagne att ta med i morgon!

Lite panik, eftersom jag jobbar tio timmar imorgon...

Jag tog fram ett köttfärspaket och tänkte att jag gör väl en vanlig lasagne då till mig och sonen. Men sonen ville ha potatis förstås... Och inte vågade jag chansa ifall han vägrade äta. Ekande tomt, annars, i både kyl och frys. Vad gör man! Efter lite eftersökning så blev det en lasagne och sen köttfärs med skivad potatis och ostsås på.

Sonen gillade det skarpt!

Jag gjorde också en kaka. Efter ett recept från internet. Men eftersom jag, efter att jag påbörjat blandningen förstås, upptäckte att jag inte hade mjöl så det räckte så blev det till att improvisera. Bytte ut en dl vanlig vetemjöl mot ½ dl kakao och ½ dl vetemjöl med fullkorn...

Om det blev gott?

Ja, jag tyckte det blev supergott, med banan och grovriven mörk choklad på! Mums! Men sonen gillade det inte något vidare...tyvärr...

Det är ofta jag gör om recept till mina egna. Eller utgår från ett recept och lägger till, drar ifrån eller gör om lite. Och det är väl så man ska göra?

Ja, det brukar bli gott i allafall - i de flesta fall!

I går var vi med kusinerna och mattis bror och skulle få stora killen att åka skridskor. Han totalvägrade! Är så jobbigt med detta att det ska bli väsen varje gång han ska prova något nytt! Snart är det ju dags för skolan och då måste han ju prova på saker!

Igår var det först fel färg på skridskorna, sen så skulle han ju bara ramla omkull med dom och sen så skulle han ju kanske bara köra in i snökanten!
Och vi försökte allt!

Det ska bli så skönt att få prata med någon som kan sånt här! Till veckan ska vi på lekterapin efter den där hemska ögonundersökningen som vi var på förra veckan. 

Den där läkaren frågade honom om han var 5 mån och jämförde honom med en 2-årig tjej. Han blev så klart jätteledsen och blev vrång (han var ju bekymrad redan när han kom in) och grät och trilskades. sen frågade dom mig om han hade en diagnos eller om han hade någon utvecklingsstörning  av något slag eller om vi pratat med psykolog om det.

Han är trotsig... och rädd för nya situtioner och har alltid varit det! När han fick nya leksaker när han var mindre, så skulle han kolla in dom ett par dagar innan han vågade leka med dom! Ungefär som om han behövde kolla så de inte var farliga, eller hur man skulle leka med dom. Ocn nya kläder fick jag visa flera gånger innan han satte dom på sig!

Men nu ska vi få hjälp och stöttning så att han blir stärkt och får mer självförtroende och blir mer trygg. 

Så undersökningen var på både gott och ont egentligen!
Vi får hjälp pga att läkaren betedde sig dumt, men å andra sidan så kanske han böhöver den hjälpen nu när han också ska iväg på operation.