Liten är så förkyld. Får någon febertopp emellanåt och är gnällig för att efter en stunds vila vara pigg.

Nätterna är jobbiga. Tätt i näsan och hostar. Men han försöker tappert sova vidare. Och oftast går det bra, bara någon vaggar sängen. Denna någon råkar förstås alltid bli jag. Sambon reagerar knappt över att han gnäller. Så i natt så börjades det vid halv tre. Stoppa i nappen, smeka lite på huvudet (mamma är här), torka näsan, stoppa in nappen igen, smeka huvudet, vagga sängen... och vagga... och vagga...

Strax efter tre sa sambon (när liten äntligen sov hyffsat) att han kan ta honom. "Nej" sa jag. "Nu sover han ju!"

Sambon gick upp, la om stora killen, släppte ut katten, gick och la sig och somnade om. Och då vaknade liten igen. Och så började man om igen.

Och så har det hållit på hela natten! Efter ett mindre vansinnesutbrott på sambon när han gick upp, tog jag liten gick in till stora killen stoppade om honom och sa att han skulle sova (klockan var inte ens 6...) och gick ner och lagade välling. Upp igen och gav liten vällingen, vaggade lite i famnen, la honom i sängen där han låg en stund och pladdrade. Stora killen kom in och la sig i vår säng, bredvid mig. Liten somnade till slut och jag hörde sambon tassa i väg till jobbet.

"Jag vill gå ner nu!" Stora killen vill inte sova mer...

Ja, det var min natt det...

Trött? Jaaaaaa.....