Kompisarna i forumet saknar mig...

Det känns lite skönt!

Speciellt när man är lite nere.

Har hållit mig undan några dagar, nämligen, från forumet.  Fick en kommentar förra veckan som gjorde mig ledsen. Jag vet att jag antagligen är extra känslig just nu, mensen har ju kommit tillbaka och jag ska börja jobba igen!

Och sen allt med David. Om en vecka ska han på ögonundersökning, ingen trevlig upplevelse för honom! Och så väntar vi ju på operation också! Och sen förkylning på det för alla utom mig. Avve sover dåligt och är varig i ögonen när han vaknar och lite rosslig. Egentligen inte så allvarligt så länge det inte blir värre. Men lite jobbigt när man är vaken på nätterna...

Och sen det här med festivalen. Men det är ju inget jag kan göra åt, bara gilla läget... Men jag har bra lust att skicka i väg det där brevet jag skrev...

Ja, i allafall, så fick jag en lite otrevlig komentar på forumet. Vagnade ju Avve för några veckor sen eftersom han höll mig vaken på natten så mycket. Gick utan gnäll och han åt mindre och mindre och nu äter han ju inget alls på natten. Är väldigt nöjd över det. Att han sen vaknar ändå är ju något man får leva med, men man behöver ju bara stoppa i nappen och sen vagga lite så somnar han själv. Ibland hittar han nappen på egen hand och somnar utan att vi behöver göra något! Och det kan ju knappast betyda att han mådde dåligt över mitt vagnande. Ändå fick jag en hel del kritik och åsikter om att jag gjorde det.

Nu är det några på forumet som kört 5mm. En metod som jag har väldigt svårt för.  Samtidigt kan jag förstå att man kör den när inget annat funkar! Min syster körde den på hennes son. Tryggare kille får man leta efter idag! Men mig bär det ändå emot att köra den. Men jag behövde ju inte heller. Det konstiga är att det tog lång tid för de andra att reagera när ämnet om den metoden kom upp. Och inte blev det någon het diskussion heller där de fick förklara sig så som jag fick göra.

Tänker att det kan vara två orsaker:

- de lärde sig något förra gången och uttrycker sig bättre denna gång (vilket jag hoppas på)

- de har något emot mig personligen (vilket ju är hemskt ur min synvinkel)

Det kanske inte alls var meningen att de skulle få mig att känna mig så påhoppad, men det gjorde jag. Fick bla höra att jag bara gjorde det för min egen skull och antydningar om att jag var egoistisk och att jag ofta låter negativ. Det sårade mig djupt. Kände mig som en dålig mamma. Nu efteråt vet jag att jag gjorde rätt med att köra på, det märks ju på min son, men det gjorde mig ändå ledsen. De har ju ingen aning om hur min situation ser ut här hemma!

Och jag kanske inte skulle skrivit när de frågade om någon hade använt shn-metoden, men det gjorde jag och jag skrev att jag blev lite påhoppad för att jag körde den. Och så kom kommentaren. Att jag ältar...

Kanske det... men å andra sidan så är det ju sant att jag blev påhoppad - ur min synvinkel. Och om man reagerar genom att skriva så, så kanske den personen kände sig träffad - kanske för att det ligger något i det jag skrev. Jag kunde ju lika gärna har skrivit att jag fick åsikter, eller kritik...  Sak samma... Jag bad ju inte om det utan uttryckligen om stöttning. Då kanske man inte ska förstöra med sånt vid det tillfället! Då kanske man kan vänta till efteråt!

När jag tänker efter så borde jag ju inte ha reagerat så. Jag vet ju bäst vad som passar oss och ska inte behöva försvara en sån sak!

Men jag är ju som jag är. Jag behöver bekräftelse! Bekräftelse på att jag inte gör fel (även om jag innerst inne vet att jag inte gör det).

Ja, strunt samma. Håller mig borta ett tag, tills jag känner att jag är stark nog att ta mer kritik om så skulle komma. Just nu känner jag mig alldeles för nere.

Det är för mycket just nu bara.

Jobbsökandet går inget vidare. Men funderar på om jag ska försöka läsa någon distanskurs. Kanske jag kan spara lite dagar så jag kan läsa halvtid till hösten så kanske jag hittar något annat till slut...

Känner mig inte så välkommen tillbaka till jobbet. Jag hoppas på att jag kanske känner annorlunda när jag väl kommer dit.
För ett år sen när jag blev sjukskriven så blev en arbetskamarat också sjukskriven. De ringde mig och frågade om jag ville vara med och skicka blommor till henne. Och det ville jag ju förstås. Men lite ledsen blev jag också. För ingen hörde ens av sig till mig...

Klart att hennes problem var större, inte fråga om det, men jag hade kanske behövt lite stöttning och uppmuntran jag också...

Känns lite som om de satte mig på plats genom den handlingen. "sånt är du inte värd" liksom...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

så funkar det att lägga upp bilder igen. Det var tack o lov inget fel på min dator utan det är antagligen någon inställning på webbläsaren som krånglar. Två datanissar har jag frågat och ingen vet varför... Men struntsamma, med en annan läsare ska ...

Och dagen blev lyckad trots allt! Kanske just därför att jag inte förväntade mig något speciellt! Men å andra sidan att få gifta sig med den man älskar kan ju aldrig bli fel! Båda var vi rörda till tårar när vi gav varandra löftena! Vi tog kort u...

...gäller det! Idag har jag klippt mig och provsminkat mig och sambon har varit med och kollat in var vi ska ta bilder. Jag har skrivit ut de sista festprogrammen och vi har varit och dukat. Nu hoppas jag att vi inte glömt något! Nervositeten h...

Ja, nu är det snart dags! Klänning är fixad (har gått ner för mycket i vikt så vi fick sy på axelband1) och hänger hos min syster, maten är på gång, blombuketten beställd, fotograf fixad (sambons kompis), festprogrammen är nästan klara (bläcket i s...

...eller ja... nästan ensam. Min stora lilla kille är hemma. Minstingen är hos mina föräldrar (ett kvarter bort) och den andra minstingen är hos farmor. Snällt gjort av sambon att fixa barnvakt när han är på svensexa!  Även om jag nu får (förhopp...