Avve har nu börjat äta lite mer mat från oss. Inte lika finfördelat som förut. Så kul att få testa nya saker och se om han gillar det!

Igår till lunch gjorde jag sötpotaits (vanliga potatisen var slut), morot, broccoli tillsammans med färdigt kött och sås från frysen som jag hade finfördelat i mixern.

Potatisen, moroten och broccolin mosade jag bara med en gaffel. 

Gott tyckte Alvin! Helt tomt blev det som synes!

Och så här glad blev han...

Häromdagen gjorde jag köttfärsås med pasta. Har köpt pasta som är som riskorn. Perfekt, eftersom det är durumvete (ska ju vara nyttigare...) och jag slipper mixa eller dela pastan! Köttfärs har jag ju färdig med vitlök och persilja. Värmde det i en kastrull med lite vatten bara och hade i riven morot, lite riven rödlök och lite passerade tomater. Mums det också!

Något som inte var så mumsigt (enligt Alvin) var pajen jag gjorde igår från barnmatsboken. Den var från 8 månader så jag tänkte att jag testar väl. Men konsistensen var nog lite för konstig. Och smaker som han inte ätit förut. Tur att han åt en rejäl portion på lunchen. Tog bara några skedar paj. Blev banan istället...

Men han kanske inte var så hungrig heller eftersom han ätit mellanmål med två smörgåsar och ett halvt rivet äpple ett par timmar innan maten!

Tänkte ta fiskbullar idag, eller om jag ska koka lax kanske... har dåligt med fisk till honom i ordning så det kanske är lika bra. Och lax gillar han ju! 

Borde funka med sötpotatis det också Har fortfarande ingen vanlig potatis hemma...)! Och lite broccoli eller ärtpure och kanske lite palsternacka...

Vi får se...

Då har jag jobbat min 37-timmarshelg!

Allt är kaos. Hemma och på jobbet!

Alla mina försök att få struktur på saker på jobbet går åt skogen eftersom mina arbetskamarater inte gillar det. Verkar det som i allafall! Kanske jag är väldigt pedantisk i vissa saker. Men med så många personer så krävs en viss ordning. Och jag märker nu mer än någonsin när jag bara jobbar varannan helg att det är en enda röra! och ingen vet något heller! När jag frågar något så får man tvetydiga svar om man ens får ett riktigt svar! Ja, jag är negativ, men det är så irriterande!

Och hemma är det smått kaos också! Vet inte om det finns kläder till dagis i morgon, men jag orkar inte ta tag i det just nu! Är så fruktansvärt trött! Det har varit en lugn helg egentligen och vi har inte gjort så mycket, men en lugn helg kan ju ha olika betydelser. Vi har helt enkelt inte kunnat gjort så mycket eftersom det har varit en helg med sängliggande och man har varit på pass hela tiden. Visserligen bättre idag, men idag var det jobbigt på ett annat sätt efters jag blev ensam, när vi egentligen skulle varit två. Ingen katastrof, men det blir uppenbarligen jobbigare. Det går ju inte att komma i från. 

Men nu är det lugnt fram till nästa fredag. 

I morgon så måste jag till banken och fixa en grej och så måste jag fixa lite mat till lilleman och börja med gardinerna till tv-rummet. På onsdag är det BVC (orkade inte förra veckan, men nu måste jag) och städning och säkert mer sying. På torsdag är det nog inget planerat mer än städning och fredag är det dagis - och mera städning. Sen är det kalas under helgen. Och nästa vecka måste jag förbereda inför operationen veckan efter det innan jag åker och jobbar på fredag. Sen är det operation och påsk. Lugnt!

Idag var jag med stora sonen och lekterapitanten på studibesök på ögonmottagningen där han blev så illa bemött i februari (se inlägg  "Man tager vad man haver" i feb).

Vi hade dockan BG med oss som skulle få ögondroppar och bli undersökt. Lite nervös mamma, men en ganska lugn son! =)

Vi började med att hälsa på sjuksköterskan (som jag pratat med efter förra gången som jag tyckte var lite småspydig. Hon påpekade att vad som händer i väntrummet rår inte de för - två gånger. Han hade ju sett en gråtande flicka innan undersökningen och för att få henne att förstå hur han mådde när han kom in till läkaren så hade jag berättat det. Trodde hon skulle förstå att han var jätterädd redan innan den där läkaren trakaserade honom...). Hon handhälsade på oss alla och min son gjorde mamma så stolt och gjorde likadant! Vet faktiskt inte om vi har varit i en situation där han handhälsat så förut! Lite triumfkänsla infann sig. Min son ÄR inte dum, inte heller störd eller har en diagnos!

Vi gick in på ett rum och först var han lite tillbakadragen, men snart tom satt han själv i undersökningsstolen och fick åka upp och ner. Sen fick han kolla på alla lampor och saker och BG fick sin undersökning! Vi gjorde tom mer än vad som var tänkt från början! Han kollade tavlan (som han hade vägrat förra gången) och var så duktig!

Alla var så nöjda! 

Gick sen därifrån med en känsla av seger, både för min sons självkänsla och övertygelsen om att de nu fått en mer sann bild av min son! 

Nu börjar "arbetet" med att förbereda för operationen om 2½ vecka! Han är redan ganska positivt inställd. Vi har sett på filmer, läst bok om narkos och pratat!

Är så stolt över min son idag! Och det märks på min son också att han är medveten om att han verkligen gjort något bra idag och klarat av något som han inte klarade av sist (fast han skulle nog ha gjort det med ett annat bemötande!)

Han har verkligen vuxit!

Till hösten blir den riktiga läkarundersökningen, det kommer nog gå som en dans då!

Vaknade i natt av att jag hade värk i armen. Vände mig om med en suck för att ändra läge. Det skulle jag inte ha gjort.

Det började röra på sig i spjälsängen och snart hördes det ett ljudligt "smack" när nappen åkter ut ur munnen. Lite joller och jag krafsade efter en ny napp att sätt i munnen i hopp om att få sova en stund till - klockan visade på 04.13

Inte blev det mycket till sova, men jag lyckades hålla låg ljudnivå och blunda emellanåt ända till 05.40 då lilleman absolut inte ville ligga mer. Vid det laget hade sambon vaknat till och klappade mig på rumpan och sa "ligg kvar du" och gick upp och hämtade den klarvakna jollrande bebin (eller bebis och bebis - han lär väga runt 9,5 kg, minst och är 8 månader på fredag, så bebistiden är väl numera ett minne blott!).

Försökte somna om men tankarna gled hela tiden till de försvunna sjukskrivningspapprena som vi rev upp och ner på hela huset för att finna i går - utan resultat! (Måste vara den där tomten som stjäl våra strumpor och plastlock och alla andra småsaker som vi inte hittar för att han är arg över att vi renoverat huset på helt fel sätt - eller så är det gammlegubben som bodde här som är och spökar, av samma orsak)

Så nu innebär det att jag inte får några pengar när jag var sjukskriven! För försäkringskassan är inte så hjälpsam när det gäller borttappade papper har jag hört!

Hur vi ska klara ekonomin utan dessa pengar är just nu vårt stora problem.

Tankarna flög sen raskt vidare till den förestående helgen då jag jobbar 37 timmar på fyra dagar. Med en liten en som antagligen håller på att få tänder och inte vill sova på morgonen så kommer det att bli en låååång helg...

Sedan hoppade vi vidare till stora killens förestående operation, för att sedan vara tillbaka där jag började med en oro över ekonomin. Hur ska vi klara påskhelgen? Påskbrev och godis och födelsedagspresenter till 4 personer...

Steg i trappan - sambon vill att jag ska komma ner och ta över eftersom han ska iväg och jobba.

En blick i ett ekande tomt kylskåp och ett lika tomt skafferi sa mig att det inte blir mycket till frukost (tack o lov, bara två dagar till barnbidraget!). En limpsmörgås fanns det i allafall till stora killen och mig.

Möttes av en insändare i tidningen där vi ska vara glada över alla kreativa och unga människor som "tack vare" festivalen flyttat hit... Och jag då? Ok, jag är inte 20, men jag är kreativ när andan faller på (för vem är inte det när man får syssla med sin hobby...)och så gammal är jag väl inte ändå! Kanske kommunen skulle se över sina egna kommuninvånare också, även de som inte är med i gruppen för inbördes beundran (läs festivalledningen). Det är ju lätt när man tar över något väl uppbyggt och redan etablerat och får full stöttning av kommunen! Tycker inte om kommunens resonemang i detta!(lite pmshumör gör ju inte saken bättre... grrrr) Nog om det för tillfället!

In i duschen och inser att det både är slut på schampoo och duschtvål. För söker få ut det sista genom att spola lite vatten i flaskorna. (Vad jag ska tvätta mig med i morgon får bli morgondagens problem...)

Springer sedan upp till övervåningen och röran med all tvätt (sambon har tvättat och då ligger allt i en hög... stor hög...) Försöker leta upp ett par strumpor som ser likadana ut och inte har hål. Får leta igenom högen tre gånger... Till slut hittar jag ett par illrosa med lite målarfärg på. De får duga!

Nere så har stora killen lyckas med att få lillebrors babysitter att ligga ner plant, med lillebror i - sittandes! Tack och lov inga klämda fingrar eller skador.

Påklädning av både mig och barnen som gick förvånansvärt smidigt! (pust vilken tur...)

Grötdags med äpple/päronmoset jag gjorde igårkväll. Gott tyckte lilleman.

Kommer på att sambon tog bilen idag, vilket innebär att jag får gå till BVC om jag ska dit. Ingen katastrof egentligen, men mycket mer besvärligt för stora killen vill nog inte gå hela vägen di. Kanske skippar BVC idag och tar det nästa vecka...

Efter tvättning och bortstädning sitter jag nu här. Klockan är lite över nio. Jag har ungefär 13 timmar att vända denna ganska eländiga dag till något bra!

Det ska vi väl fixa...

Jag vill inte, men ibland så går inte känslor att styra!

Jag älskar min sambo, verkligen! Kan inte tänka mig att leva med någon annan!

Han har jobbat över en del de senaste veckorna. Och fast jag egentligen vet att han inte är otrogen, så smyger sig tankarna in och nästlar sig in i hjärnan. Så sa han något som bara spädde på allt. "jag och några på jobbet ska ut någon helg framöver..." Helt oskyldigt till synes. Men i min lilla värld så kan de där namnlösa arbetskamraterna betyda något mycket mer. En namnlös älskarinna... 

Jag vill inte tänka så.

Men jag vågar heller inte lita på honom till 100%! Jag vill - men jag vågar inte! För tänk om...

Jag vet varför. Har man en gång varit tillsammans med någon som varit otrogen så vill man inte trilla dit igen! Inga oskyldiga blå ögon här inte!

Nej, bättre ta det säkra före det osäkra! Risken finns ju (om än liten) att han träffat någon! 

Och håller jag mig då lite på avstånd så blir ju inte smällen så hård om det skulle vara sant! Hoppas jag!

Men det gör verkligen ont! Och jag vill inte ha dessa känslor. Men de finns där ändå! Snacka om hjärnspöken! Och de har verkligen bitit sig fast! 

Blir så trött på mig själv...

Nu har vi fått papper på operationen!

Vi läste boken om narkosen igår. Såg på filmer på internet. Och det han är säger är att han inte vill ha plåster...

Av allt det där vi sett och pratat om är han mest rädd för ett plåster!!!

Han har aldrig haft plåster, har aldrig velat! Han tror nämligen att skinnet åker med plåstret sen!

Stackars lilla killen!

Ja, det kommer att handla en hel del om sjukvård framöver...

Jag erkänner mig skyldig till att ge mina barn dålig mat - ibland!

Jag har inte tid att kolla innehållsförteckningen på alla förpackningar och allt jag köper - tyvärr. Jag har inte heller råd att köpa ekologiskt jämt! Och ja, jag köper lite lightprodukter, även om jag försöker undvika det. Och ja, vi äter en del stekt mat. Även falukorv och färdiga köttbullar hamnar ofta i korgen. Och även flingor hamnar där i bland.

Men jag gör eget äppelmos, bakar gärna hemlagat bröd, köper kött, fisk, kyckling som inte är färdigtillagad, ska investera i en riktig assistent för att kunna mala eget kött och göra egen korv, gör gärna hemlagat godis osv.

Jag är nog egentligen som folk är mest egentligen.

Med ett barn som matvägrat sen han var nyfödd i princip, så tar man till alla knep som finns för att få i honom något överhuvudtaget! Vi har testat allt, blivit expert på varenda knep, lyssnat på vartenda råd och kommit fram till att det spelar ingen roll vad vi gör - eller inte gör. 

Det står alltid ett fruktfat framme hos oss. Och hade det inte funkat så hade nog ett bullfat, chokladfat eller vad han nu ätit också stått framme. Allt för att han ska få något i sig överhuvudtaget. 

För vad är värst?

Att inte äta alls och svälta sig (till döds?) eller få i sig lite "onyttigheter"?

Nej, han är inte matglad och har aldrig varit. Och jag ser ju verkligen skillnaden nu med nr två!

Vi har försökt att inte ge mellanmål - vilket resulterat i att han bara gnäller och inte vill äta för han är för trött, för hungrig, armarna gör som de vill, osv. Vi har kört med hårda regler - samma resultat. Om och om igen har vi prövat! 

När inget annat går att få i honom så tar man till även de dåliga sakerna! Som flingor, sötad youghurt, marmelad på smörgåsen, oboy i mjölken...

Men vad gör man! Han måste ju få i sig något!

Och han äter bra mat också! Han älskar potatis (ok, högt GI-värde eller vad det nu kallas och har sina negativa sidor - som allt annat, men jag är uppvuxen på potatis... och det är bättre än pommes eller vad man nu ger i stället eller hur?)och kan äta bara det på dagis om han inte gillar maten, hans favoritmat är korvstroganoff med ris eller potatis, köttbullar och brunsås. Och han älskar gröna äpplen, tar en banan i bland, gillar russin och popcorn och hemmabakat bröd - utan smör (aldrig smör på smörgåsen).

Så han gillar bra mat också! Och älskar fisk! Stekt eller ugnsbakad lax är mums! Gärna couscous till (fullkorn förstås)!

Jag gillar att laga mat från grunden, men det tar också tid många gånger!

Jag önskar jag kunde använda bara närproducerat och hemodlat, men det är ju inte alltid lätt att få tag på till ett pris som jag kan betala med vår skrala och ganska hårt ansträngda ekonomi! Men jag gör så gott jag kan! Och jag tar åt mig av tipsen och råden jag läser om även om jag kansken inte alltid gör det fullt ut! 

Kalla mig dålig mamma, men jag vägrar se mitt barn svälta! Jag vet ju att han får mat i sig som är bra! Även om det inte alltid är så!

Så om ni vill påpeka eller dömma mig, ge mig då tips på god mat, gott mellanmål, eller något annat. Var inte elak, försök förstå! Vad skulle ni välja? Ett matvägrande barn som svälter sig eller ett barn som äter något, om än lite och onyttigt?

Och jag tänker på min familj. Min syster och min mamma som haft bröstcancer (mamma som är uppvuxen på en bondgård och bara ätit närproducerat och hemlagat i princip). Det är så mycket som påverkar, inte bara det man äter! Att unna sig något onyttigt ibland har nog ingen jättestor betydelse i långa loppet, så länge det är inom måttliga mängder. Och jag äter hellre en chokladbit idag om jag är sugen och njuter, än avstår bara för att jag kanske lever några veckor längre. Vem vet, imorgon kanske jag blir överkörd av en buss och vad för nytta gör då mitt beslut att inte ta biten?

Att mäta sina handlingar på våg är kanske svårt i många fall, men ibland så kanske man ska ha lite större perspektiv på saker och ting. Vilken betydelse har det jag gör om 10 min, 10 månader eller 10 år? 

Ingen vet vad framtiden bär med sig! Vad som är bra nu, kan om 10 år vara farligt. Vad som är farligt nu, kanske inte alls är lika farligt om 10 år. Vi lever ju i en föränderlig värld, och allt är relativt. 

Att vara medveten är bra, men man måste leva också! Balans... olika människor, olika intressen...

Självklart så ska man göra det man kan och vill för att må bättre! Men allt är som sagt relativt...