Har nu under några nätter försökte att få lille Alvin att sova lite längre pass. TIdigare har han inte sovit två timmar i sträck, sista tiden. Det sliter hårt på en trött mamma...

Som tur är så skriker han inte, bara rör sig och grejar i sömnen så han väckt mig. Trots att jag försökt låta bli så har jag till slut tagit upp honom och ammat. Då har han varit lugn en liten stund.

Men, att sova typ 1,5 timme i taget är ju inte hållbart i längden, så jag bestämde mig för att prova med att köra vagnen.

Utan skrik!

Och nu sover han från ca 22 till 00,30 första passet och sen till 04,30 andra passet. Så har det varit de två senaste nätterna! Och han har sovit lugnt och skönt! Jag hoppas verkligen det håller i sig så! 

Vi ökar ju på maten allteftersom, så jag tror nog att så småning om så kommer han att  sova hela natten.

Jag känner mig så duktig att jag genomfört detta! Utan att jag behövt må dåligt över en gråtande liten bebis.

Min sambo försökte med stora pojken köra den hemska 5-minuters metoden när jag började jobba. Men han hade gett upp efter 3 min. Då hade David vridit sig ett kvarts varv och stod som en båge i sängen! Helt förtvivlad när jag sen slutade senare på kvällen sa han att om jag skulle köra den metoden, så skulle han flytta för det var något av det hemskaste han provat på! Och jag förstår honom!

Alvin är ju så lättläst och har bara fyra-fem typer av gråt. Ett matskrik (som blir mindre och mindre har jag märkt), ett villinteliggahär-skrik (som nästan aldrig används...), ett ledsenskrik (som går lätt att trösta och händer mest när det är något läskigt som en hemsk människa som ska bära på mig som jag aldrig förr sett...), ett lite gnällskrik när han vill sova (slutar utan att man behöver göra något annat än lägga honom) och slutligen ontimagenskrik. Eller det kanske är mer riktigt att skriva gråt. Har har han ont i magen, då skriker han, och även om han villinteliggahär-gråter.

Så man vet alltid varför han gråter i princip och är så lätt att trösta. Därför så gråter han inte så värst mycket. Bara när vi emellanåt har fullt upp och inte kan släppa det vi har för händer på en gång. Då kan det låta, men då finns det ju en orsak - ett villinteliggahär-skrik. 

Men David, var inte lika lättläst! Och han grät mer också, även om han inte var någon storskrikare han heller.

Har fått väldigt glada barn! I alla fall när de var/är små... ;-)

En fundering bara! David var enlig viktlistan lite, lite större än Alvin. Ändå ser Alvin tjockare och längre ut, trots att han är mindre!

Alvin har små söta veck och en gosig mage, något som inte fanns på David (som förstås var lika go han!)

Att två barn, med i princip lika förutsättningar kan vara så olika!

Idag fick jag reda på något som jag inte riktigt vet hur jag ska tackla! Innan jag träffade min nuvarande sambo, bodde jag med en kille som misshandlade mig.

Nästan ingen vet om detta. Det är bara en handfull som vet vad han gjorde mot mig. När jag lämnade honom gick han bla ut med att jag varit otrogen och att han kastade ut mig... Inget av det är sant!

Att bli misshandlad på det viset är inget jag önskar någon! Inte heller den psykiska misshandel som han höll på med.

Idag kan jag säga att jag blivit misshandlad, även om det tar emot ibland. Det är svårt att förstå att man gått med på att bli behandlad på det sättet! Bara den som själv varit med om liknande saker vet hur svårt det är att gå därifrån och lämna allt. Det går inte att förklara för någon utomstående.

Jag har lagt mycket skuld på mig själv. Och ja, det är väl så att det inte ens fel att två bråkar, men därifrån till att slå, ta stryptag eller vad man nu gör - misshandla fysiskt - är stort. Jag kommer att få leva med detta hela mitt liv! Minnen som jag helst velat vara utan!

Men, idag, så fick jag höra att jag nog inte var den enda! Denna kille, man, kräk... har ju också haft förhållande efter mig. Till och med gift sig och fått barn (stackars lilla barn). Nu har de tydligen gått isär. Pga att han varit elak. Om han har misshandlat igen kan jag inte säga säkert, men det lät så.

Jag ångrar i dag att jag inte anmälde honom. Att jag inte gick i väg och fick mina blåmärken fotade.

Kanske hade han lärt sig något då. Kanske.

Samtidigt så ler jag lite i triumf, känner mig lättad, rentav glad. Det var inte jag! Det var inte mitt fel! Jag är inte ensam! Det är inte bara jag som råkat ut för hans ilska. Som inte räckte till eller dög vad man än gjorde! Det bara gick inte att tillfredsställa honom på något sätt. Att hela tiden försöka rätta sig efter honom, försöka göra rätt, ändra sig hela tiden för att det ska passa honom. Men det spelade ingen roll vad jag gjorde. Efter varje gång försökte jag ändra MITT beteende. Göra det som han sa att jag inte gjorde förra gången. Eller inte göra det han sa att jag gjorde då. Men inget hjälpte! Hur jag än var så dög det inte! Färgade jag håret ljust för att han sa det så blev det för ljust, färgade jag det mörkare blev det för mörkt, lät jag det vara som det var så var det fel frisyr. Hade jag inte hunnit städa färdigt när han kom hem och jag inte hunnit plocka bort tex damsugaren kunde han bli vansinnig trots att jag kanske just höll på att ta bort den.

Jag hatar honom och det han gjorde mot mig. Jag önskar att jag kunde vara förlåtande och tycka synd om honom, men jag kan inte! Jag gjorde verkligen allt för honom!

Varför?

Hur kan man sjunka så lågt som jag gjorde?

Jag är ju annars ingen tjej som tar emot skit hur som helst! Inte från de jag känner!

Kanske jag aldrig lärde känna honom! Trots att han tog fyra år av mitt liv, trots att vi bodde tillsammans i tre år!

Jag kan inte önska honom något gott! Jag vill att han ska må dåligt! Jag vill att han ska bli avskedad från jobbet, utsparkad från lägenheten, dumpad av tjejen och se honom liggandes i rännstenen, krypandes på sina bara knän och höra honom tala om för hela världen vad han verkligen gjorde mot mig!

Kalla mig dålig människa, kalla mig elak eller vad ni vill!

Men först då - kanske - kan jag känna likgiltighet inför honom! 

Jag tycker synd om hans barn. Jag hoppas för allt i världen att han inte är sånn mot henne och att han inte gör henne illa på något sätt! Jag får dåligt samvete när jag tänker på att jag kunde ha satt dit honom! Kanske hade då människor runt om varit mer uppmärksamma! För jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag fick höra att det lilla barnet farit illa! 

Att man kan hata någon på detta sätt! Det gör mig lite rädd...

Den dopklänning som Alvin bar på dopet har även David, jag, mina syskon och kusiner och kusinbarn på min mammas sida haft!

Den är sydd av min mammas brudslöja! Det är ju lite kul! 

Alla namn och årtal på de som är döpta, är sydda på klänningen så den är en liten historia i sig! Det har alltid varit rosa eller blåa band, men jag bröt trenden när jag döpte David och valde gröna istället! Hade det blivit en flicka så hade jag valt vinröda band!

Ibland kan man tro att delar av hjärnan, där minnet finns, följde med moderkakan ut! Eller att man har hjärnan full med möjlk!

Eller så har man redan blivit dement vid 32 års ålder!

Igår lämnade jag Alvin hos sina faddrar/gudmödrar (eller vad man kan kalla dom) och skulle ta med David och handla lite snabbt. Gick ut till bilen, satte fast David och skulle köra iväg. Ingen bilnyckel (eller rättare sagt bilkort eftersom det inte är någon nyckel till vår bil!)! Den hade jag lagt i skötväskan som jag naturligtvis tagit med in. In och hämta nyckeln och backar i väg. Höll på att ta med soptunnan på vägen, men det gick till slut! Kommer halvvägs ner till stan när jag kommer på att plånboken också ligger i skötväskan! Bara att vända igen och hämta den!

Otroligt att jag kom i håg att hämta upp Alvin innan vi åkte hem! Hade säkert glömt det också om det inte varit för att jag köpt med fikabröd till barnpassarna!

Jag förstår att ingen vill anställa nyblivna mammor! Man kan ju inte lita på att de kommer ihåg att komma till jobbet!

David och Alvin ligger i Davids säng och kollar efter julklappar! Kul tycker Alvin!