Jag erkänner mig skyldig till att ge mina barn dålig mat - ibland!

Jag har inte tid att kolla innehållsförteckningen på alla förpackningar och allt jag köper - tyvärr. Jag har inte heller råd att köpa ekologiskt jämt! Och ja, jag köper lite lightprodukter, även om jag försöker undvika det. Och ja, vi äter en del stekt mat. Även falukorv och färdiga köttbullar hamnar ofta i korgen. Och även flingor hamnar där i bland.

Men jag gör eget äppelmos, bakar gärna hemlagat bröd, köper kött, fisk, kyckling som inte är färdigtillagad, ska investera i en riktig assistent för att kunna mala eget kött och göra egen korv, gör gärna hemlagat godis osv.

Jag är nog egentligen som folk är mest egentligen.

Med ett barn som matvägrat sen han var nyfödd i princip, så tar man till alla knep som finns för att få i honom något överhuvudtaget! Vi har testat allt, blivit expert på varenda knep, lyssnat på vartenda råd och kommit fram till att det spelar ingen roll vad vi gör - eller inte gör. 

Det står alltid ett fruktfat framme hos oss. Och hade det inte funkat så hade nog ett bullfat, chokladfat eller vad han nu ätit också stått framme. Allt för att han ska få något i sig överhuvudtaget. 

För vad är värst?

Att inte äta alls och svälta sig (till döds?) eller få i sig lite "onyttigheter"?

Nej, han är inte matglad och har aldrig varit. Och jag ser ju verkligen skillnaden nu med nr två!

Vi har försökt att inte ge mellanmål - vilket resulterat i att han bara gnäller och inte vill äta för han är för trött, för hungrig, armarna gör som de vill, osv. Vi har kört med hårda regler - samma resultat. Om och om igen har vi prövat! 

När inget annat går att få i honom så tar man till även de dåliga sakerna! Som flingor, sötad youghurt, marmelad på smörgåsen, oboy i mjölken...

Men vad gör man! Han måste ju få i sig något!

Och han äter bra mat också! Han älskar potatis (ok, högt GI-värde eller vad det nu kallas och har sina negativa sidor - som allt annat, men jag är uppvuxen på potatis... och det är bättre än pommes eller vad man nu ger i stället eller hur?)och kan äta bara det på dagis om han inte gillar maten, hans favoritmat är korvstroganoff med ris eller potatis, köttbullar och brunsås. Och han älskar gröna äpplen, tar en banan i bland, gillar russin och popcorn och hemmabakat bröd - utan smör (aldrig smör på smörgåsen).

Så han gillar bra mat också! Och älskar fisk! Stekt eller ugnsbakad lax är mums! Gärna couscous till (fullkorn förstås)!

Jag gillar att laga mat från grunden, men det tar också tid många gånger!

Jag önskar jag kunde använda bara närproducerat och hemodlat, men det är ju inte alltid lätt att få tag på till ett pris som jag kan betala med vår skrala och ganska hårt ansträngda ekonomi! Men jag gör så gott jag kan! Och jag tar åt mig av tipsen och råden jag läser om även om jag kansken inte alltid gör det fullt ut! 

Kalla mig dålig mamma, men jag vägrar se mitt barn svälta! Jag vet ju att han får mat i sig som är bra! Även om det inte alltid är så!

Så om ni vill påpeka eller dömma mig, ge mig då tips på god mat, gott mellanmål, eller något annat. Var inte elak, försök förstå! Vad skulle ni välja? Ett matvägrande barn som svälter sig eller ett barn som äter något, om än lite och onyttigt?

Och jag tänker på min familj. Min syster och min mamma som haft bröstcancer (mamma som är uppvuxen på en bondgård och bara ätit närproducerat och hemlagat i princip). Det är så mycket som påverkar, inte bara det man äter! Att unna sig något onyttigt ibland har nog ingen jättestor betydelse i långa loppet, så länge det är inom måttliga mängder. Och jag äter hellre en chokladbit idag om jag är sugen och njuter, än avstår bara för att jag kanske lever några veckor längre. Vem vet, imorgon kanske jag blir överkörd av en buss och vad för nytta gör då mitt beslut att inte ta biten?

Att mäta sina handlingar på våg är kanske svårt i många fall, men ibland så kanske man ska ha lite större perspektiv på saker och ting. Vilken betydelse har det jag gör om 10 min, 10 månader eller 10 år? 

Ingen vet vad framtiden bär med sig! Vad som är bra nu, kan om 10 år vara farligt. Vad som är farligt nu, kanske inte alls är lika farligt om 10 år. Vi lever ju i en föränderlig värld, och allt är relativt. 

Att vara medveten är bra, men man måste leva också! Balans... olika människor, olika intressen...

Självklart så ska man göra det man kan och vill för att må bättre! Men allt är som sagt relativt...

David blev lite arg på mamma.

Men efter en stund så kom han med en present till mamma! Ett snöhjärta!

Gissa om mamma blev glad och varm i sitt eget hjärta!

Gott med mat tycker lilleman!

Här serveras lax, morot, ärtor och potatis!

Efter några timmars sovande börjar värken! Det värker i hela armen och jag vet inte hur jag ska ligga! Ska det vara så?

Ja, tydligen! 

Jag gör de där övningarna jag fått av sjukgymnasten, det gör ont, men jag gör så gott jag kan. 

I morgon ska jag i väg och jobba. Vi får väl se hur det går. Kanske det går jättebra. Eller så går det inte alls...

Känns inte kul alls det här! Kanske man kan få något för sveda och värk från försäkringen men jag hoppas inte allt för mycket. Det hände ju faktiskt på jobbet. Något borde man ju få mer än bara betalt för omkostnaderna. 

Sambon fick ju faktiskt ta ledigt för att hjälpa mig! 

Usch, vad jag är dyster i dag...

Men det är svårt att vara postiv när det onda inte ger sig eller känns som det blir bättre!

Tänder på G????

Han vill så gärna ge sig i väg över golvet, men han fattar inte att han ska krypa! Mycket roligare att springa i gåstolen, det går ju så mycket snabbare och så slipper man ju ligga på mage... Och så når man ju så bra då!

Jag är så trött på att vara så överseende med allt jämt! Den lilla snälla lillasystern som alltid ställer upp, arbetskamraten som offrar sina hårt förtjänade timmar så andra får när schemat görs om  (trots att man har rätt till varenda timma eftertsom man jobbat längst), svärdottern som inte får en syl i vädret eftersom svärmor gillar den andra svärdottern bättre.

Jag vet... man ska ställa upp på sina syskon, man ska vara snäll mot sina arbetskamrater och ja, svärmor kan man ju tyvärr inte välja.

Men att alltid ställa upp och sällan få något tillbaka...

Min syster har inte grattat mig på min födelsedag än - jag fyllde i juni förra året. Jag bjöd på kalas och sa att jag orkar inte med att dela upp alla utan det blir bara ett kalas! var ju göggravid med foglossning! Men de valde att åka till sommarstugan i stället... Syrran jobbade visserligen och åkte fram och tillbaka till sommarstugan, så ok, jag förstår att det kanske var besvärligt just då. Sen hjälpte jag henne inför studenten med maten och fixade till hennes dotter inför balen veckan därpå. Men de kunde ju ha kommit på kaffe någon annan dag och grattat. Så gör ju jag om jag inte kan komma på kalaset! Men inte ens ett grattis!

Bjöd dom på kalas nu när sambon och stora killen fyllde... lika dant då. det är två månader sen... de skulle komma en annan dag... undrar vilket år?

Det är ju klart man blir ledsen! Men viss, jag har förståelse för att hon är trött och sliten när hon jobbat och går med sin värk, men lite tycker man hon kan bjuda till ändå! Inte blir värken bättre av att gå hemma och sura! Hennes barn är vuxna (ok, dottern har visserligen flyttat hem igen, men hon är ju 20 år... lite kan hon väl ändå klara av själv!) så hon har ju bara sig själv och gubben. Och jag begär inget annat än att hon ska vara lite trevlig och visa att jag faktiskt tillhör familjen jag också! Dessutom är hon ju gudmor till minstingen och då tycker man att man kanske ska bjuda till lite! 

Men jag vet hur det blir. Jag kommer att säga till mamma och pappa att jag förstår henne och att det är ok att hon inte grattar oss längre, men att vi ska gratta dom... 

Fast jag egentligen är så ledsen över att man blir en bortglömd lillasyster!

Jag har gjort så gott jag kunnat och försökt vara så rättvis jag kan på jobbet vid schemaläggning. Inte några fördelar, även om jag sist inte tog bort mer på mig än på de andra så att alla fick lika många timmar. Men jag gick ner i tid, trots att jag inte hade några vicktimmar för någon annan utan bara egna timmar. Jag har ju arbetat längst tid så jag har ju rätt att få så mycket jag vill ha egentligen, men har ändå av snällhet gått ner i tid när det behövs så att andra fått timmar. Jag har inte gjort någon bra schemarad till mig själv utan försökt få till ett schema där alla fått det lika bra (eller dåligt) och tagit hänsyn till ensamstående mamman som har svårt att jobba varannan vecka, sett till att nattisen fått de timmar hon vill ha fast hon egentligen inte har rätt till dom och gjort det svårt att göra ett schema som stämmer för oss andra. Jag har försökt att se på alla på mötena jag hållit så att alla kännt sig delaktiga, jag har försökt vara neutral, trots att jag också har saker att säga för att ingen ska känna sig överkörd, jag har försökt föra fram allas åsikter och förslag. Men det är svårt!

Man gör massa skitjobb, men ingen förstår vad och varför och tycker  bara man är löjlig eller latar sig framför datorn när man försöker få till bra listor, bra information osv. Jag gör så gott jag kan ju! Och jag gillar inte att det är ostrukturerat och ingen vet något om något! Allt är en enda röra och alla stretar åt sitt håll!

Och vad gör jag nu, när jag kommit tillbaka till en röra utan dess like... Håller klaffen! Försöker ignorera allt och bara tänka på att snart får jag gå hem...

Och svärmor, jo hon försöker, mendet märks vilka som är favoritbarnbarn. Och det är klart, tjejer är väl roligare förstås. Jag försöker att inte lägga mig i, försöker inte höra när hon berättar att hon varit med de andra på badhuset, eller på stan och handlat med dom, eller att de varit någon annastans. Men det är klart att de känns i hjärtat lite. Att mina barn inte får samma uppmärksamhet. och kanske är det rätt. Mina barn har ju mormor och morfar också, än så länge! Men de är så mycket äldre och orkar ju inte göra samma saker! De orkar inte åka till badhuset, eller skojbråka. Även om de ger massor med kärlek och uppmärksamhet. Men ändå...

Mina barn kommer inte ha en lika naturlig kontakt med farmor som kusinerna. Det ser jag redan nu! Men kanske är det så att i slutändan är det farmor som får lida mest själv för det... tyvärr...

Och ja, jag är nog väldigt egoistisk! Men jag ÄR ledsen. Jag ÄR besviken. Och jag känner mig bortglömd och utnyttjad...

idag var vi i väg till lekterapin, storebror och jag. Allt gick bra. Tåg, buss och terapin.

Han hade lite svårt att koncentrera sig eftersom det var så många rolga saker att titta på och pilla på!

Men vi tar det lugn framåt tyckte terapeuten. 

Det var lite småjobbigt med gipsad arm, det måste jag erkänna. tog visserligen citodon, men när vi efter en liten shoppingtur i stan kom på tåget så hade jag rejält ont och mådde illa. Vet inte om det är  av tabletterna eller av smärtan jag mår illa. I vilket fall så är det inte så kul!

Blir lite smålullig av dom och jag känner att man går lite som i en bubbla. Inte jättemycket, men i allafall. Blir trött också av dom!

Men skönt att vi börjat med terapin nu. Ska tillbaka nästa onsdag och onsdag därpå också, sen får vi väll se hur ofta det blir innan det är dags för operationen. Vi pratade lite om den ida, på hemvägen, men då verkade det väldigt lugnt trots allt. Vi får väl se hur det går när vi närmar oss!

Igår gjorde jag tacokryddad kycklinglasagne, efter ett recept i tidningen Buffe. Tänkte jag skulle ha med till jobbet i morgon om den blev god och så kunde sambon ta med en portion i dag till jobbet. Den blev supergod! Det tyckte min svärmor och hennes man också som kom alldeles lagom tills den var färdig...

Så nu har jag ingen kycklinglasagne att ta med i morgon!

Lite panik, eftersom jag jobbar tio timmar imorgon...

Jag tog fram ett köttfärspaket och tänkte att jag gör väl en vanlig lasagne då till mig och sonen. Men sonen ville ha potatis förstås... Och inte vågade jag chansa ifall han vägrade äta. Ekande tomt, annars, i både kyl och frys. Vad gör man! Efter lite eftersökning så blev det en lasagne och sen köttfärs med skivad potatis och ostsås på.

Sonen gillade det skarpt!

Jag gjorde också en kaka. Efter ett recept från internet. Men eftersom jag, efter att jag påbörjat blandningen förstås, upptäckte att jag inte hade mjöl så det räckte så blev det till att improvisera. Bytte ut en dl vanlig vetemjöl mot ½ dl kakao och ½ dl vetemjöl med fullkorn...

Om det blev gott?

Ja, jag tyckte det blev supergott, med banan och grovriven mörk choklad på! Mums! Men sonen gillade det inte något vidare...tyvärr...

Det är ofta jag gör om recept till mina egna. Eller utgår från ett recept och lägger till, drar ifrån eller gör om lite. Och det är väl så man ska göra?

Ja, det brukar bli gott i allafall - i de flesta fall!

I går var vi med kusinerna och mattis bror och skulle få stora killen att åka skridskor. Han totalvägrade! Är så jobbigt med detta att det ska bli väsen varje gång han ska prova något nytt! Snart är det ju dags för skolan och då måste han ju prova på saker!

Igår var det först fel färg på skridskorna, sen så skulle han ju bara ramla omkull med dom och sen så skulle han ju kanske bara köra in i snökanten!
Och vi försökte allt!

Det ska bli så skönt att få prata med någon som kan sånt här! Till veckan ska vi på lekterapin efter den där hemska ögonundersökningen som vi var på förra veckan. 

Den där läkaren frågade honom om han var 5 mån och jämförde honom med en 2-årig tjej. Han blev så klart jätteledsen och blev vrång (han var ju bekymrad redan när han kom in) och grät och trilskades. sen frågade dom mig om han hade en diagnos eller om han hade någon utvecklingsstörning  av något slag eller om vi pratat med psykolog om det.

Han är trotsig... och rädd för nya situtioner och har alltid varit det! När han fick nya leksaker när han var mindre, så skulle han kolla in dom ett par dagar innan han vågade leka med dom! Ungefär som om han behövde kolla så de inte var farliga, eller hur man skulle leka med dom. Ocn nya kläder fick jag visa flera gånger innan han satte dom på sig!

Men nu ska vi få hjälp och stöttning så att han blir stärkt och får mer självförtroende och blir mer trygg. 

Så undersökningen var på både gott och ont egentligen!
Vi får hjälp pga att läkaren betedde sig dumt, men å andra sidan så kanske han böhöver den hjälpen nu när han också ska iväg på operation.