Jag är så trött på att vara så överseende med allt jämt! Den lilla snälla lillasystern som alltid ställer upp, arbetskamraten som offrar sina hårt förtjänade timmar så andra får när schemat görs om  (trots att man har rätt till varenda timma eftertsom man jobbat längst), svärdottern som inte får en syl i vädret eftersom svärmor gillar den andra svärdottern bättre.

Jag vet... man ska ställa upp på sina syskon, man ska vara snäll mot sina arbetskamrater och ja, svärmor kan man ju tyvärr inte välja.

Men att alltid ställa upp och sällan få något tillbaka...

Min syster har inte grattat mig på min födelsedag än - jag fyllde i juni förra året. Jag bjöd på kalas och sa att jag orkar inte med att dela upp alla utan det blir bara ett kalas! var ju göggravid med foglossning! Men de valde att åka till sommarstugan i stället... Syrran jobbade visserligen och åkte fram och tillbaka till sommarstugan, så ok, jag förstår att det kanske var besvärligt just då. Sen hjälpte jag henne inför studenten med maten och fixade till hennes dotter inför balen veckan därpå. Men de kunde ju ha kommit på kaffe någon annan dag och grattat. Så gör ju jag om jag inte kan komma på kalaset! Men inte ens ett grattis!

Bjöd dom på kalas nu när sambon och stora killen fyllde... lika dant då. det är två månader sen... de skulle komma en annan dag... undrar vilket år?

Det är ju klart man blir ledsen! Men viss, jag har förståelse för att hon är trött och sliten när hon jobbat och går med sin värk, men lite tycker man hon kan bjuda till ändå! Inte blir värken bättre av att gå hemma och sura! Hennes barn är vuxna (ok, dottern har visserligen flyttat hem igen, men hon är ju 20 år... lite kan hon väl ändå klara av själv!) så hon har ju bara sig själv och gubben. Och jag begär inget annat än att hon ska vara lite trevlig och visa att jag faktiskt tillhör familjen jag också! Dessutom är hon ju gudmor till minstingen och då tycker man att man kanske ska bjuda till lite! 

Men jag vet hur det blir. Jag kommer att säga till mamma och pappa att jag förstår henne och att det är ok att hon inte grattar oss längre, men att vi ska gratta dom... 

Fast jag egentligen är så ledsen över att man blir en bortglömd lillasyster!

Jag har gjort så gott jag kunnat och försökt vara så rättvis jag kan på jobbet vid schemaläggning. Inte några fördelar, även om jag sist inte tog bort mer på mig än på de andra så att alla fick lika många timmar. Men jag gick ner i tid, trots att jag inte hade några vicktimmar för någon annan utan bara egna timmar. Jag har ju arbetat längst tid så jag har ju rätt att få så mycket jag vill ha egentligen, men har ändå av snällhet gått ner i tid när det behövs så att andra fått timmar. Jag har inte gjort någon bra schemarad till mig själv utan försökt få till ett schema där alla fått det lika bra (eller dåligt) och tagit hänsyn till ensamstående mamman som har svårt att jobba varannan vecka, sett till att nattisen fått de timmar hon vill ha fast hon egentligen inte har rätt till dom och gjort det svårt att göra ett schema som stämmer för oss andra. Jag har försökt att se på alla på mötena jag hållit så att alla kännt sig delaktiga, jag har försökt vara neutral, trots att jag också har saker att säga för att ingen ska känna sig överkörd, jag har försökt föra fram allas åsikter och förslag. Men det är svårt!

Man gör massa skitjobb, men ingen förstår vad och varför och tycker  bara man är löjlig eller latar sig framför datorn när man försöker få till bra listor, bra information osv. Jag gör så gott jag kan ju! Och jag gillar inte att det är ostrukturerat och ingen vet något om något! Allt är en enda röra och alla stretar åt sitt håll!

Och vad gör jag nu, när jag kommit tillbaka till en röra utan dess like... Håller klaffen! Försöker ignorera allt och bara tänka på att snart får jag gå hem...

Och svärmor, jo hon försöker, mendet märks vilka som är favoritbarnbarn. Och det är klart, tjejer är väl roligare förstås. Jag försöker att inte lägga mig i, försöker inte höra när hon berättar att hon varit med de andra på badhuset, eller på stan och handlat med dom, eller att de varit någon annastans. Men det är klart att de känns i hjärtat lite. Att mina barn inte får samma uppmärksamhet. och kanske är det rätt. Mina barn har ju mormor och morfar också, än så länge! Men de är så mycket äldre och orkar ju inte göra samma saker! De orkar inte åka till badhuset, eller skojbråka. Även om de ger massor med kärlek och uppmärksamhet. Men ändå...

Mina barn kommer inte ha en lika naturlig kontakt med farmor som kusinerna. Det ser jag redan nu! Men kanske är det så att i slutändan är det farmor som får lida mest själv för det... tyvärr...

Och ja, jag är nog väldigt egoistisk! Men jag ÄR ledsen. Jag ÄR besviken. Och jag känner mig bortglömd och utnyttjad...

 

Heke4

9 mars 2009 08:36

Hej
förstår att det är frusterande att känna så. Dessvärre kommer du nog aldrig kunna ändra på syster, svärmor och de andra. Utan om du vill ha en förändring,får du helt enkelt lära dig att vässa armbågarna och göra din röst hörd. Om du väljer att inte säga nåt och fortsätta stå tillbaka, så måste du för din egen skull, låta bli att må dåligt och irritera dig. Väljer du att argumentera och föra fram dina åsikter och dina rättigheter, så gäller det att komma med rätt och kraftfulla argument.

Jag känner igen mig lite i det du beskriver, hur jag var tidigare i livet. Det här med arbetet och arbetsbördan bland kollegorna. Jag tog alltid semester sist och pusslade och delade upp den så de med barn skulle få sina veckor. Man känner sig osedd, oviktigt och ingen lyssnar. Jag har förändrats mycket sen dess och upplever inte tillvaron så längre. Min armbågar är mycket vassa nuförtiden!!!

Ett tips - läs Dr Phils bok om olika livsstrategier. Det gjorde jag efter en separation för 3 år sen och den hjälpte mig mycket. Kan återkomma om exakt vad den heter.
Det går kortfattat ut på att du själv ansvarar för ditt liv och du väljer hur du ska agera. Blir du dåligt bemött av någon så är det ditt ansvar för hur du reagerar.
Låter kanske fånigt men jag tog till mig den boken. Och jag brukar inte läsa såna böcker.

Och du, det är farmors förlust inte din och dina barns.

Lycka till

kram Helen

http://leolejon.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

så funkar det att lägga upp bilder igen. Det var tack o lov inget fel på min dator utan det är antagligen någon inställning på webbläsaren som krånglar. Två datanissar har jag frågat och ingen vet varför... Men struntsamma, med en annan läsare ska ...

Och dagen blev lyckad trots allt! Kanske just därför att jag inte förväntade mig något speciellt! Men å andra sidan att få gifta sig med den man älskar kan ju aldrig bli fel! Båda var vi rörda till tårar när vi gav varandra löftena! Vi tog kort u...

...gäller det! Idag har jag klippt mig och provsminkat mig och sambon har varit med och kollat in var vi ska ta bilder. Jag har skrivit ut de sista festprogrammen och vi har varit och dukat. Nu hoppas jag att vi inte glömt något! Nervositeten h...

Ja, nu är det snart dags! Klänning är fixad (har gått ner för mycket i vikt så vi fick sy på axelband1) och hänger hos min syster, maten är på gång, blombuketten beställd, fotograf fixad (sambons kompis), festprogrammen är nästan klara (bläcket i s...

...eller ja... nästan ensam. Min stora lilla kille är hemma. Minstingen är hos mina föräldrar (ett kvarter bort) och den andra minstingen är hos farmor. Snällt gjort av sambon att fixa barnvakt när han är på svensexa!  Även om jag nu får (förhopp...