I dag har David och jag bakat pepparkakor hos mina föräldrar! Det är första gången som David tyckt det varit kul med bak!

Med snön fallande utanför och julfint i fönstren, så infann sig viss julstämning idag!

Det blev en hel del otraditionella peppakakor eftersom Davids favoritformar är bamsefigurer. Så det blev Bamse, lille Skutt och Skalman. Ett par änglar, katter och lite stjärnor och småhjärtan blev det också. Men bara ett par pepparkaksgummor och gubbar och ett par grisar...

Men det spelar ingen roll! Det viktigaste var ju att ha kul!

Sen gjorde vi en snögubbe när jag skottat uppfarten hos mamma och pappa. De orkar ju inte skotta längre, så vi har tagit på oss att göra det åt dom!

I gengäld så har de ju ställt upp med barnvakt så mycket och kommer att göra så länge de vill och orkar!

En manipulativ och våldsam expojkvän! Det är vad det handlar om! Tack och lov är han ute ur mitt liv nu!

Om jag fått frågan om hur jag skulle reagera om jag hade en pojkvän som var våldsam när jag var sjutton år hade svaret varit att jag skulle gå vid första slaget! Ett självklart svar och en självklar handling tycktes det för mig då. Men så enkelt är det inte! Det skulle jag själv få lära mig den hårda vägen …

När jag var tjugo träffade jag en kille. Han umgicks i samma gäng som en klasskamrat och hennes vänner. Tanken var nog inte att det skull bli något allvarligt, han var ju inte riktigt min typ. Men vi träffades några gånger och han berättade att han just mist sin kusin och bästa vän som tagit livet av sig. Vem bir inte svag för killar som gråter vid såna tillfällen? Eller man får en slags beskyddarinstinkt, man vill trösta och göra allt bra. Antagligen typiskt kvinnligt! En gen som funnits i århundraden!

Ja, vi blev tillsammans i alla fall och jag borde ju ha förstått och känt av att något inte stämde – men det var ju så synd om killen! Han hade ju det så jobbigt och ingen mamma hade han, hon hade ju gått bort när han var liten …
 
Snart upptäckte jag att han hade lite problem med vissa saker. Det kom fram att han var dyslektiker och han fick hjälp med att få det som diagnos. Jag skaffade ett jobb till honom och jag skaffade en lägenhet. Det var då det började gå åt skogen. Jag minns inte varför vi började gräla den där första gången. Säkert inget allvarligt. Vi satt i soffan och plötsligt blev han helt rasande och vräkte sig över mig och satte armen mot min hals. Det blev svårt att andas och jag fick panik! Han släppte till slut. Och mycket ångerfull bad han om förlåtelse.

Jag minns inte om det var den gången eller någon gång efter det som han stack därifrån. Jag minns bara att han var så ledsen och ångerfull att han inte orkade stanna kvar och åkte i väg med bilen. Helt förkrossad gjorde jag då något som jag aldrig gjort före eller efter det. I skåpet stod en plåtflaska med ren sprit! Och jag drack! Smakade hemskt, men det dövade ju smärtan, trots allt, för en liten stund. Efteråt insåg jag att flaskan som jag trodde varit helt oöppnad var öppnad och det var sprit taget ur flaskan.
 
Tänkte nog inte så mycket mer på det just då! Jag jobbade skift under den här perioden och en kväll när jag kom hem och skulle lägga mig för att gå upp tidigt nästa morgon och jobba började det redan när jag kom innanför dörren! Han var arg! Kanske jag glömt gjort något på dagen eller så var han bara på dåligt humör.

Det slutade med att vi stod i hallen och mer eller mindre skrek åt varandra. Plötsligt gav han mig ett slag rakt på hakan! Det träffade lite underifrån vilket gjorde att jag slog ihop tänderna hårt! Så hårt att jag trodde att jag skulle tappa dom. Jag blev yr, kanske att det till och med svartnade lite för ögonen. Jag föll ihop och grät naturligtvis.

Men den här gången var jag enbart löjlig enligt honom! Han gick och lade sig och jag samlade mig så pass mycket att jag orkade gå och lägga mig jag också. Hade en hemsk huvudvärk och mådde illa och kräktes lite på morgonen. Trodde det var pga att jag inte ätit ordentligt. Ringde och sa att jag skulle bli lite sen till jobbet. Sen var det bra med det.

Vi flyttade till en ny större lägenhet efter att bott tillsammans ett år ungefär. Jag var arbetslös och hade börjat på ett projekt genom AF. Trivdes jättebra och träffade många nya vänner! Bland annat ett par tjejer som blivit misshandlade av sina pojkvänner. En av dessa blev jag riktigt god vän med och vi umgicks som ler och långhalm! Detta var inte populärt hos min pojkvän och sambo. Han fortsatte att var våldsam när han blev arg. Ofta tog han stryptag eller lade sina händer över min mun så att jag inte skulle skrika. Ibland kändes det som om jag höll på att svimma. Mitt synfält minskade och det kändes som om jag hade bly i kroppen - en konstig, hemsk känsla. Kanske berodde det på att jag hade sån panik, kanske på att jag inte fick luft. Oavsett vilket, var upplevelsen hemsk, men varje gång var han lika ångerfull efteråt.

I perioder slutade vi nästan att umgås hemma. Han kastade bl.a ut mig en sommar, men tog mig tillbaka efter en vecka. Nu efteråt förstår jag ju att han hade någon annan. Men inte då ... Det blev svårare och svårare för mig ekonomiskt, då han av någon anledning aldrig hade pengar. Var det tog vägen vet jag inte. Jag fick tillslut ta av mina sparpengar för att klara att betala räkningarna.

Våldet eskalerade, bland annat körde han vid ett tillfälle ett skaft till en skurmopp i låret på mig! Jag trodde benet gått av för det gjorde så fruktansvärt ont! Det blev en stor lårkaka och jag hade svårt att gå. Men jag var ju bara löjlig, så jag försökte att inte låtsas om det.

En eftermiddag när han kom hem från jobbet började vi gräla, inget ovanligt vi det här laget! Men denna gång gick han för långt! Han gav mig en örfil så det sjöng i huvudet! Jag sjönk ner på golvet. Jag kände ingen smärta, var så chockad. Blodet rann ur näsan och jag förstod ingenting. Eller, det var kanske då jag förstod!

Han sjönk ner bredvid mig och sa förlåt. Han hämtade papper och försökte närma sig mig, men jag var vettskrämd och backade. På något vis tog jag mig därifrån och blev hämtad av mina föräldrar. Minns inte så mycket mer egentligen. Bara att min syster åkte och kastade ut honom och tog nyckeln.

Det var kämpigt! Han ville ju tillbaka! Han kom med löften om bättring. Till slut lät jag mig övertalas. Han fick komma tillbaka! Det gick bra till en början, eller det var i alla fall lugnt. Jag var trött och mådde dåligt och gick till läkaren pga att jag inte kunde sova och blev sjukskriven.

Han hade då börjat han umgås med en 14-årig tjej och skulle åka iväg med ett gäng på mässa på långfredagen på påsk. Jag ställde kravet att antingen följer jag med eller så fick han stanna hemma!

Det kunde bara gå fel! Han blev arg förstås. Först slog han näven rätt i en tavla så den gick i tusen bitar. Sen kom han farande mot mig. Jag duckade och han slog i sänglampan bredvid sängen så den gick sönder. Jag kastade mig ut och på något vis tog jag mig därifrån.

Jag såg mig inte om. Jag flyttade hem till mina föräldrar. Det var en fruktansvärt jobbig tid. Blev hemma från jobbet i fem veckor innan jag var nog stark att komma tillbaka.

Då hade jag hunnit med att söka nytt jobb, skaffa ny lägenhet och sökt till högskolan. En helomvändning för mig!

Jag är tacksam för att jag kom till en läkare som såg genom lögnerna!

Nu sitter jag med en underbar familj, en sambo som älskar mig! jag kommer aldrig att hamna där igen!

Davdi fick för ett år sen drygt en egen katt. Han fick själv välja ut den. Det blev en sköldpaddsfärgad tjej, som han sen döpte till Musse.

Hon sover gärna hos honom och tuttar gärna på hans filt. Vill gärna, till hans förtvivlan många gånger, ligga på honom! Hon är verkligen en gosig katt för det mesta, även om hon har vissa rackartyg för sig. 

Ofta kan man hitta brödpåssar på golvet med små hål och halvätet bröd. Och finns det bullar hemma, då är hon genast framme och tar dom. Till om med när de är inpackade i plastpåsar och lagda ner i brödlådan!

Vattenglas är hon en hejare på att välta omkull. Att lämna ett glas framme är förenat med ett sjöblött golv, minst, om hon är inne! Hon har också kommit på att hon kan klättra upp på ytterdörren och hänga i fönsterkarmen och kika in!Helt tokig!

Hon klättrar också in i vagnen, helst när Avve sover. Konstigt nog så reagerar inte Avve nämnvärt! Tvärtom, han verkar tycka att det är hur skönt som helst! Och tur är väl det! 

Och nog gillar hon de små barnen, trots att Avve gärna rycker i pälsen ibland och David knuffar bort henne från filten!

Har nu under några nätter försökte att få lille Alvin att sova lite längre pass. TIdigare har han inte sovit två timmar i sträck, sista tiden. Det sliter hårt på en trött mamma...

Som tur är så skriker han inte, bara rör sig och grejar i sömnen så han väckt mig. Trots att jag försökt låta bli så har jag till slut tagit upp honom och ammat. Då har han varit lugn en liten stund.

Men, att sova typ 1,5 timme i taget är ju inte hållbart i längden, så jag bestämde mig för att prova med att köra vagnen.

Utan skrik!

Och nu sover han från ca 22 till 00,30 första passet och sen till 04,30 andra passet. Så har det varit de två senaste nätterna! Och han har sovit lugnt och skönt! Jag hoppas verkligen det håller i sig så! 

Vi ökar ju på maten allteftersom, så jag tror nog att så småning om så kommer han att  sova hela natten.

Jag känner mig så duktig att jag genomfört detta! Utan att jag behövt må dåligt över en gråtande liten bebis.

Min sambo försökte med stora pojken köra den hemska 5-minuters metoden när jag började jobba. Men han hade gett upp efter 3 min. Då hade David vridit sig ett kvarts varv och stod som en båge i sängen! Helt förtvivlad när jag sen slutade senare på kvällen sa han att om jag skulle köra den metoden, så skulle han flytta för det var något av det hemskaste han provat på! Och jag förstår honom!

Alvin är ju så lättläst och har bara fyra-fem typer av gråt. Ett matskrik (som blir mindre och mindre har jag märkt), ett villinteliggahär-skrik (som nästan aldrig används...), ett ledsenskrik (som går lätt att trösta och händer mest när det är något läskigt som en hemsk människa som ska bära på mig som jag aldrig förr sett...), ett lite gnällskrik när han vill sova (slutar utan att man behöver göra något annat än lägga honom) och slutligen ontimagenskrik. Eller det kanske är mer riktigt att skriva gråt. Har har han ont i magen, då skriker han, och även om han villinteliggahär-gråter.

Så man vet alltid varför han gråter i princip och är så lätt att trösta. Därför så gråter han inte så värst mycket. Bara när vi emellanåt har fullt upp och inte kan släppa det vi har för händer på en gång. Då kan det låta, men då finns det ju en orsak - ett villinteliggahär-skrik. 

Men David, var inte lika lättläst! Och han grät mer också, även om han inte var någon storskrikare han heller.

Har fått väldigt glada barn! I alla fall när de var/är små... ;-)

En fundering bara! David var enlig viktlistan lite, lite större än Alvin. Ändå ser Alvin tjockare och längre ut, trots att han är mindre!

Alvin har små söta veck och en gosig mage, något som inte fanns på David (som förstås var lika go han!)

Att två barn, med i princip lika förutsättningar kan vara så olika!

Idag fick jag reda på något som jag inte riktigt vet hur jag ska tackla! Innan jag träffade min nuvarande sambo, bodde jag med en kille som misshandlade mig.

Nästan ingen vet om detta. Det är bara en handfull som vet vad han gjorde mot mig. När jag lämnade honom gick han bla ut med att jag varit otrogen och att han kastade ut mig... Inget av det är sant!

Att bli misshandlad på det viset är inget jag önskar någon! Inte heller den psykiska misshandel som han höll på med.

Idag kan jag säga att jag blivit misshandlad, även om det tar emot ibland. Det är svårt att förstå att man gått med på att bli behandlad på det sättet! Bara den som själv varit med om liknande saker vet hur svårt det är att gå därifrån och lämna allt. Det går inte att förklara för någon utomstående.

Jag har lagt mycket skuld på mig själv. Och ja, det är väl så att det inte ens fel att två bråkar, men därifrån till att slå, ta stryptag eller vad man nu gör - misshandla fysiskt - är stort. Jag kommer att få leva med detta hela mitt liv! Minnen som jag helst velat vara utan!

Men, idag, så fick jag höra att jag nog inte var den enda! Denna kille, man, kräk... har ju också haft förhållande efter mig. Till och med gift sig och fått barn (stackars lilla barn). Nu har de tydligen gått isär. Pga att han varit elak. Om han har misshandlat igen kan jag inte säga säkert, men det lät så.

Jag ångrar i dag att jag inte anmälde honom. Att jag inte gick i väg och fick mina blåmärken fotade.

Kanske hade han lärt sig något då. Kanske.

Samtidigt så ler jag lite i triumf, känner mig lättad, rentav glad. Det var inte jag! Det var inte mitt fel! Jag är inte ensam! Det är inte bara jag som råkat ut för hans ilska. Som inte räckte till eller dög vad man än gjorde! Det bara gick inte att tillfredsställa honom på något sätt. Att hela tiden försöka rätta sig efter honom, försöka göra rätt, ändra sig hela tiden för att det ska passa honom. Men det spelade ingen roll vad jag gjorde. Efter varje gång försökte jag ändra MITT beteende. Göra det som han sa att jag inte gjorde förra gången. Eller inte göra det han sa att jag gjorde då. Men inget hjälpte! Hur jag än var så dög det inte! Färgade jag håret ljust för att han sa det så blev det för ljust, färgade jag det mörkare blev det för mörkt, lät jag det vara som det var så var det fel frisyr. Hade jag inte hunnit städa färdigt när han kom hem och jag inte hunnit plocka bort tex damsugaren kunde han bli vansinnig trots att jag kanske just höll på att ta bort den.

Jag hatar honom och det han gjorde mot mig. Jag önskar att jag kunde vara förlåtande och tycka synd om honom, men jag kan inte! Jag gjorde verkligen allt för honom!

Varför?

Hur kan man sjunka så lågt som jag gjorde?

Jag är ju annars ingen tjej som tar emot skit hur som helst! Inte från de jag känner!

Kanske jag aldrig lärde känna honom! Trots att han tog fyra år av mitt liv, trots att vi bodde tillsammans i tre år!

Jag kan inte önska honom något gott! Jag vill att han ska må dåligt! Jag vill att han ska bli avskedad från jobbet, utsparkad från lägenheten, dumpad av tjejen och se honom liggandes i rännstenen, krypandes på sina bara knän och höra honom tala om för hela världen vad han verkligen gjorde mot mig!

Kalla mig dålig människa, kalla mig elak eller vad ni vill!

Men först då - kanske - kan jag känna likgiltighet inför honom! 

Jag tycker synd om hans barn. Jag hoppas för allt i världen att han inte är sånn mot henne och att han inte gör henne illa på något sätt! Jag får dåligt samvete när jag tänker på att jag kunde ha satt dit honom! Kanske hade då människor runt om varit mer uppmärksamma! För jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag fick höra att det lilla barnet farit illa! 

Att man kan hata någon på detta sätt! Det gör mig lite rädd...