Idag var jag med stora sonen och lekterapitanten på studibesök på ögonmottagningen där han blev så illa bemött i februari (se inlägg  "Man tager vad man haver" i feb).

Vi hade dockan BG med oss som skulle få ögondroppar och bli undersökt. Lite nervös mamma, men en ganska lugn son! =)

Vi började med att hälsa på sjuksköterskan (som jag pratat med efter förra gången som jag tyckte var lite småspydig. Hon påpekade att vad som händer i väntrummet rår inte de för - två gånger. Han hade ju sett en gråtande flicka innan undersökningen och för att få henne att förstå hur han mådde när han kom in till läkaren så hade jag berättat det. Trodde hon skulle förstå att han var jätterädd redan innan den där läkaren trakaserade honom...). Hon handhälsade på oss alla och min son gjorde mamma så stolt och gjorde likadant! Vet faktiskt inte om vi har varit i en situation där han handhälsat så förut! Lite triumfkänsla infann sig. Min son ÄR inte dum, inte heller störd eller har en diagnos!

Vi gick in på ett rum och först var han lite tillbakadragen, men snart tom satt han själv i undersökningsstolen och fick åka upp och ner. Sen fick han kolla på alla lampor och saker och BG fick sin undersökning! Vi gjorde tom mer än vad som var tänkt från början! Han kollade tavlan (som han hade vägrat förra gången) och var så duktig!

Alla var så nöjda! 

Gick sen därifrån med en känsla av seger, både för min sons självkänsla och övertygelsen om att de nu fått en mer sann bild av min son! 

Nu börjar "arbetet" med att förbereda för operationen om 2½ vecka! Han är redan ganska positivt inställd. Vi har sett på filmer, läst bok om narkos och pratat!

Är så stolt över min son idag! Och det märks på min son också att han är medveten om att han verkligen gjort något bra idag och klarat av något som han inte klarade av sist (fast han skulle nog ha gjort det med ett annat bemötande!)

Han har verkligen vuxit!

Till hösten blir den riktiga läkarundersökningen, det kommer nog gå som en dans då!