I dag har David och jag bakat pepparkakor hos mina föräldrar! Det är första gången som David tyckt det varit kul med bak!

Med snön fallande utanför och julfint i fönstren, så infann sig viss julstämning idag!

Det blev en hel del otraditionella peppakakor eftersom Davids favoritformar är bamsefigurer. Så det blev Bamse, lille Skutt och Skalman. Ett par änglar, katter och lite stjärnor och småhjärtan blev det också. Men bara ett par pepparkaksgummor och gubbar och ett par grisar...

Men det spelar ingen roll! Det viktigaste var ju att ha kul!

Sen gjorde vi en snögubbe när jag skottat uppfarten hos mamma och pappa. De orkar ju inte skotta längre, så vi har tagit på oss att göra det åt dom!

I gengäld så har de ju ställt upp med barnvakt så mycket och kommer att göra så länge de vill och orkar!

En manipulativ och våldsam expojkvän! Det är vad det handlar om! Tack och lov är han ute ur mitt liv nu!

Om jag fått frågan om hur jag skulle reagera om jag hade en pojkvän som var våldsam när jag var sjutton år hade svaret varit att jag skulle gå vid första slaget! Ett självklart svar och en självklar handling tycktes det för mig då. Men så enkelt är det inte! Det skulle jag själv få lära mig den hårda vägen …

När jag var tjugo träffade jag en kille. Han umgicks i samma gäng som en klasskamrat och hennes vänner. Tanken var nog inte att det skull bli något allvarligt, han var ju inte riktigt min typ. Men vi träffades några gånger och han berättade att han just mist sin kusin och bästa vän som tagit livet av sig. Vem bir inte svag för killar som gråter vid såna tillfällen? Eller man får en slags beskyddarinstinkt, man vill trösta och göra allt bra. Antagligen typiskt kvinnligt! En gen som funnits i århundraden!

Ja, vi blev tillsammans i alla fall och jag borde ju ha förstått och känt av att något inte stämde – men det var ju så synd om killen! Han hade ju det så jobbigt och ingen mamma hade han, hon hade ju gått bort när han var liten …
 
Snart upptäckte jag att han hade lite problem med vissa saker. Det kom fram att han var dyslektiker och han fick hjälp med att få det som diagnos. Jag skaffade ett jobb till honom och jag skaffade en lägenhet. Det var då det började gå åt skogen. Jag minns inte varför vi började gräla den där första gången. Säkert inget allvarligt. Vi satt i soffan och plötsligt blev han helt rasande och vräkte sig över mig och satte armen mot min hals. Det blev svårt att andas och jag fick panik! Han släppte till slut. Och mycket ångerfull bad han om förlåtelse.

Jag minns inte om det var den gången eller någon gång efter det som han stack därifrån. Jag minns bara att han var så ledsen och ångerfull att han inte orkade stanna kvar och åkte i väg med bilen. Helt förkrossad gjorde jag då något som jag aldrig gjort före eller efter det. I skåpet stod en plåtflaska med ren sprit! Och jag drack! Smakade hemskt, men det dövade ju smärtan, trots allt, för en liten stund. Efteråt insåg jag att flaskan som jag trodde varit helt oöppnad var öppnad och det var sprit taget ur flaskan.
 
Tänkte nog inte så mycket mer på det just då! Jag jobbade skift under den här perioden och en kväll när jag kom hem och skulle lägga mig för att gå upp tidigt nästa morgon och jobba började det redan när jag kom innanför dörren! Han var arg! Kanske jag glömt gjort något på dagen eller så var han bara på dåligt humör.

Det slutade med att vi stod i hallen och mer eller mindre skrek åt varandra. Plötsligt gav han mig ett slag rakt på hakan! Det träffade lite underifrån vilket gjorde att jag slog ihop tänderna hårt! Så hårt att jag trodde att jag skulle tappa dom. Jag blev yr, kanske att det till och med svartnade lite för ögonen. Jag föll ihop och grät naturligtvis.

Men den här gången var jag enbart löjlig enligt honom! Han gick och lade sig och jag samlade mig så pass mycket att jag orkade gå och lägga mig jag också. Hade en hemsk huvudvärk och mådde illa och kräktes lite på morgonen. Trodde det var pga att jag inte ätit ordentligt. Ringde och sa att jag skulle bli lite sen till jobbet. Sen var det bra med det.

Vi flyttade till en ny större lägenhet efter att bott tillsammans ett år ungefär. Jag var arbetslös och hade börjat på ett projekt genom AF. Trivdes jättebra och träffade många nya vänner! Bland annat ett par tjejer som blivit misshandlade av sina pojkvänner. En av dessa blev jag riktigt god vän med och vi umgicks som ler och långhalm! Detta var inte populärt hos min pojkvän och sambo. Han fortsatte att var våldsam när han blev arg. Ofta tog han stryptag eller lade sina händer över min mun så att jag inte skulle skrika. Ibland kändes det som om jag höll på att svimma. Mitt synfält minskade och det kändes som om jag hade bly i kroppen - en konstig, hemsk känsla. Kanske berodde det på att jag hade sån panik, kanske på att jag inte fick luft. Oavsett vilket, var upplevelsen hemsk, men varje gång var han lika ångerfull efteråt.

I perioder slutade vi nästan att umgås hemma. Han kastade bl.a ut mig en sommar, men tog mig tillbaka efter en vecka. Nu efteråt förstår jag ju att han hade någon annan. Men inte då ... Det blev svårare och svårare för mig ekonomiskt, då han av någon anledning aldrig hade pengar. Var det tog vägen vet jag inte. Jag fick tillslut ta av mina sparpengar för att klara att betala räkningarna.

Våldet eskalerade, bland annat körde han vid ett tillfälle ett skaft till en skurmopp i låret på mig! Jag trodde benet gått av för det gjorde så fruktansvärt ont! Det blev en stor lårkaka och jag hade svårt att gå. Men jag var ju bara löjlig, så jag försökte att inte låtsas om det.

En eftermiddag när han kom hem från jobbet började vi gräla, inget ovanligt vi det här laget! Men denna gång gick han för långt! Han gav mig en örfil så det sjöng i huvudet! Jag sjönk ner på golvet. Jag kände ingen smärta, var så chockad. Blodet rann ur näsan och jag förstod ingenting. Eller, det var kanske då jag förstod!

Han sjönk ner bredvid mig och sa förlåt. Han hämtade papper och försökte närma sig mig, men jag var vettskrämd och backade. På något vis tog jag mig därifrån och blev hämtad av mina föräldrar. Minns inte så mycket mer egentligen. Bara att min syster åkte och kastade ut honom och tog nyckeln.

Det var kämpigt! Han ville ju tillbaka! Han kom med löften om bättring. Till slut lät jag mig övertalas. Han fick komma tillbaka! Det gick bra till en början, eller det var i alla fall lugnt. Jag var trött och mådde dåligt och gick till läkaren pga att jag inte kunde sova och blev sjukskriven.

Han hade då börjat han umgås med en 14-årig tjej och skulle åka iväg med ett gäng på mässa på långfredagen på påsk. Jag ställde kravet att antingen följer jag med eller så fick han stanna hemma!

Det kunde bara gå fel! Han blev arg förstås. Först slog han näven rätt i en tavla så den gick i tusen bitar. Sen kom han farande mot mig. Jag duckade och han slog i sänglampan bredvid sängen så den gick sönder. Jag kastade mig ut och på något vis tog jag mig därifrån.

Jag såg mig inte om. Jag flyttade hem till mina föräldrar. Det var en fruktansvärt jobbig tid. Blev hemma från jobbet i fem veckor innan jag var nog stark att komma tillbaka.

Då hade jag hunnit med att söka nytt jobb, skaffa ny lägenhet och sökt till högskolan. En helomvändning för mig!

Jag är tacksam för att jag kom till en läkare som såg genom lögnerna!

Nu sitter jag med en underbar familj, en sambo som älskar mig! jag kommer aldrig att hamna där igen!